Första advent
I morgon ska jag till psykologen som BVC har. Det ska bli så skönt att prata av sig lite med nån om allt som har hänt. Jag misstänker att jag drabbas av någon typ av förlossningsdepression. Nu börjar jag känna mig mycket piggare och gladare så jag hoppas att det är på väg att vända. Förlossningsdepression verkar vara väldigt vanligt men trots det känns det som att alla är så glada, smala och pigga. Själv är jag trött, ledsen och orkar inte träna.
Från och med i morgon ska jag försöka göra mer saker som får mig att må bra. Jag måste ta mig iväg och klippa mig. Jag som annars brukar klippa mig var sjätte vecka har inte klippt mig på över 3 månader och så har jag en hemsk utväxt. Jag tänkte försöka ta mig iväg och träna en kväll också.
Nu ska jag ge Lydia lite mat och sen blir det sängen.
Jag var också lite deprimerad de första månaderna och hade tankar på att prata med psykologen som fanns på bvc. Men det blev aldrig av eftersom de alltid var så stressade när jag var där att jag aldrig sa till om det. Däremot så var jag väldigt öppen med hur jag kände inför mina vänner och de fick vara någon slags "hobbypsykolog".
Som du säger så är det väldigt vanligt med förlossningsdepresion men det är inte många som talar öppet om det! Hoppas att du kommer känna dig bättre efter att du varit hos psykologen imorn! Jag är i alla fall helt övertygad om att du kommer känna dig bättre snart!
Sen är det ju så med livet att det går upp och ner, ibland är man glad och ibland är man ledsen.
KRAM
Hmmm...det är svårt att säga exakt vad jag gjorde för att må bättre. Men en sak var att jag undvek sånt som jag tyckte var jobbig eller sånt som fick mig att må dåligt. Jag stängde in mig lite grann ibland, hörde inte av mig till folk... Jag tror att det kan vara bra att tillåta sig själv att må dåligt också. Man kan inte känna sig som världens lyckligaste hela tiden!!!
Men jag kan berätta varför jag mådde dåligt så får du se om du kan relatera och känna igen dig i det också:
Lilly hade svårt att gå upp i vikt och vi fick väga henne flera gånger i veckan första månaden. Vi fick inga resultat på hörseltesterna och fick göra tester vid 4 olika tillfällen. Amningen var jobbig och gjorde jäkligt ont vilket jag inte hade räknat med. Lilly skrek väldigt mycket på kvällarna och hade ganska mycket ont i magen,,,dessutom så bajsade hon så sällan att det ibland gick upp till 3 veckor emellan.
Jag hade en bild om att den första tiden skulle vara så lugn och harmonisk. Men istället var det läkarbesök, hörselkontroller, vägningar hit och dit. Vi hade tider att passa nästan varje dag och helst tidigt på morgonen (då Lilly sov som bäst och då jag egentligen hade chansen att få sova ut.) Oerhört stressande.
Jag tyckte inte att jag fick tillräckligt med hjälp från min P. Han sa då att han inte kände sig redo för att sköta vissa grejer med Lilly och att han tyckte att jag gjorde det mycket bättre (och att vi kvinnor har det där i oss... vilket säkert är sant) Nu när Lilly är över året så är P helt fantastisk med henne!
Jag tyckte att det var fruktansvärt jobbigt med hur pluffsig jag var ganska många månader efter förlossningen. Alla extrakilon. Det tog nästan exakt 9 månader för mig att gå ner alla graviditetskilon. (Och alla andra mammor som jag umgicks med hade gått ner till under startvikten efter bara 3 månader!!!) Och att kroppen över huvud taget är annorlunda efter graviditeten & förlossningen. Magen hänger, tuttarna är gigantiska (som sen blir väldigt hängiga :( Inga kläder kändes roliga.
Jag har inga nära vänner som har barn (bara de mammakompisar som jag träffat under föräldrautbildningen/mammagrupper) Jag tyckte att det ibland var jobbigt att träffa eller att prata med mina bästa vänner då de inte kunde förstå mig fullt ut eftersom de själva inte varit i min situation. Men vissa stunder har jag även fått jättemycket hjälp från mina vänner...de uppmuntrade mig att söka hjälp hos psykologen... men som sagt så blev det aldrig av.
Alla hormoner gör ju att man inte riktigt är sig själv heller. Jag grät JÄTTEMYCKET den första tiden!
Vädret spelar också in. Det är väldigt mörkt och trist den här tiden på året. När ljuset kom mådde jag faktiskt mycket bättre!
Har du några mammakompisar? Vi hade ju först en träff när man var gravid i vecka 20, sen föräldrarutbildning och sen en till mammagrupp när barnen var födda. Där träffade jag två tjejer som jag träffar ungefär 1 gång i veckan. Det är skönt att ha personer som går igenom samma resa som en själv som man kan prata med.
Men det är inte konstigt att du mår dåligt efter Lydias operation, innan ni visste var det var för fel. Dödsfallet i din släkt. Begravningar osv. Och så lägger man till dina hormoner.
Prata med psykologen imorn så får vi se hur du känner efter det!
STOR KRAM
Måste bara säga att jag tycker du ser super fräsch ut och det syns inga extra kilon på dig. Men jag förstår hur du känner, jag har haft mina depp dagar också här nu när man ska börja göra i ordning sig och försöka känna sig fin. Det är inte lätt när man ha en mage som ligger som extra bomull runt hela midjan...och så tittar man på alla andra och tycker dom ser trådsmala ut. Men du vi få inte glömma att det har ju inte ens gått tre månader sedan vi fick barn...:-) Ha det gott! Kram Carro